amandalott

Jaha, ja. Igår och i morse var jag nervös som en liten gris, och nu är det över. Mellan 10:00 och 11:00 i förmiddags medan Krippe och Gero gick långpromenad över isen provade jag på träningsformen CrossFit för första gången. Och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag var varken glad eller ledsen när jag gick ut därifrån. Jag känner mig ganska neutral. Det var roligt att testa på, men det fångade inte mitt intresse så pass att jag tänker lägga tid på den långa resan dit för att satsa helhjärtat på det regelbundet. Jag visste ju inte riktigt vad det här var för något, utan hade googlat på olika träningsutbud i Östersund och hittat bland annat det här. 

 

 

Jag hade anmält mig till prova på-pass och blev förvånad att alla var så pass kunniga och "hurtiga". Att det var vältränade människor förväntade jag mig, men inte att alla skulle veta innebörden av "frontböj", "burpees", "pullups", "goblet squat" osv... Jag stod som ett frågetecken och kände mig icke hemmahörande i lokalen. Jag stod såklart inte tyst, utan talade noga om för alla som ville höra att jag var helt nybörjare, ställde frågor när jag inte förstod och tog mig friheten att vila lite extra ibland när det blev för jobbigt. Kanske slank det också ner ett kex eller två från handväskan.

 

 

Det var för mycket styrka. För mycket fokus på styrketräning, helt enkelt. Jag vet inte vad jag trodde när jag anmälde mig till det här, men bilderna på ringarna och hela lokalen såg så lockande ut och av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara någon typ av hinderbaneträning. Vilket jag älskar. Ledaren var hur trevlig som helst och även alla andra som var där och tränade, det var roligt att testa på och jag tänker absolut inte säga bestämt nej till att kliva in där igen. Men nu är jag ute efter rolig, enkel och givande träning som passar min livssituation och vardag just nu. Och det var inte CrossFit. Tyvärr.