amandalott

 

 

Börjar dagen med lite olika bilder. Hermans morgonlek som för övrigt börjar med att han väcker mig, står kvar i sovrumsöppningen och stirrar tills jag gått upp ordentligt för att sedan springa i förväg till bakdörren. Där rivstartar han sedan ut med ett gigantiskt långhopp nedför trappan. Varför gå i trappan när man kan hoppa liksom? Övriga bilder är som redan beskrivit, lite smått som jag fixat med i lägenheten.

 

 

I morgon kommer Krippe hem på min begäran och stannar en dag. Jag känner mig extra ensam nu efter det som hände och vill krama honom och älta sönder honom. Kanske följer vi med till stockholmslägenheten också... Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt att gå ut på kvällarna, men jag måste. Och platsen där det hände är så tom och tyst nu, men jag ser fortfarande ansikten bländas av blåljus och neongula personer arbeta på marken. Jag stod kvar och tittade en stund. Frågan jag ställde mig hela tiden var: Är det sånt här Krippe arbetar med varje dag? Vad duktig han är. Shit, vad modig han är. 

 

 

Men nu till rubriken. Jag måste lära mig att man faktiskt kan säga nej ibland till barn som vill klappa. Igår kom till och med en kille i nedre tonåren fram och ville fotografera sig med Gero. Sånt är kul såklart, och nästan precis alltid är det bara kul att barn vill klappa. Men ibland är man kanske inte på humör, mår dåligt eller nåt annat som gör att man vill komma hem så fort som möjligt. De flesta barn frågar så snällt innan om de får klappa/röra/hälsa/känna, men igår kväll sa jag för första gången: "Inte just nu, men kanske en annan gång." Jag kände mig jätteelak!