"Det lilla extra"
Vardagen rullar på
Det är en iskall (minus 14 grader) tisdag och vädret kan knappast bli gråare. Ändå känner jag mig glad! Träningskläderna ligger på pallen och väntar, jag har fortfarande feber. Sista kursen på utbildningen är påbörjad och tvätt- och städdagarna närmar sig igen. I morgon åker Krippe till Stockholm och jobbar fram till Alla hjärtans dag, så då blir jag ensam drygt en vecka igen. Han kommer att ta med sig Gero eftersom läget inte är helt stabilt för min del. Förra gången var jag envis och ville ha honom hemma, men då var stackarn också tvungen att spendera en hel natt på motorvägen för att hämta lillkillen igen när jag inte orkade längre. Men som sagt, jag känner mig glad. Jag är en rutinmänniska, och när mina rutiner och planer går som jag vill så mår jag bra!
Nu är ni förstås nyfikna på att höra hur det gick hos tandläkaren i morse? Det gick bra, tack! Som vanligt hade jag svårt för att ta bilderna på tänderna, men det var ju ingen nyhet. Jag hade inga hål i alla fall, och allt såg fint ut. Dock hade det börjat smyga sig fram en visdomstand... Hmm... Det har jag hört talas om några gånger i släkten och familjen. Mindre roliga historier har jag hört. Men den tanden hade precis tittat fram så det skulle ta minst några år till innan den gav eventuella bekymmer, enligt tandläkar-Johan.
Efter tandläkaren var det provtagning. Jag var där i tid, fick vänta tjugo minuter efter bestämd tid, gick snabbt in med jackan redan avtagen och uppkavlad ärm. Visade bästa kärlet, talade om personnummer innan de frågade och gick snabbt ut därifrån. Medan hon stack mig frågade jag vad det var för prov och om hon kunde lägga underlägg mellan min arm och "provtagningskudden", men det gick inte. Det tog nog för lång tid. Jag bet ihop och undvek tanken på hur många armar som vilat mot kudden före mig.
För att sammanfatta dagen och det här inlägget: Kundfokus är inte direkt sjuk- och tandvårdens starka sida. Jag har läst mycket service nu och även om jag inte arbetar med service blir det ändå att jag tänker på det jag lärt mig och drar nytta av det fast jag inte behöver. "Det lilla extra" är hemligheten med god service. Det är det som inte ingår, det som vi minns och bär med oss. En fråga om hur dagen var, en vänlig blick, att bli kallad till namn, att bli ihågkommen, ett rejält handslag, ögonkontakt, en komplimang, en liten pratstund, ja - listan kan göras lång. Men. Nu snackar vi inte något framgångsrikt företag som får "tillbaka" för sin goda service. Om de sticker mig fel fem gånger, ger mig tre nya blåmärken, låter mig vänta länge i väntrummet och behandlar mig som en matvara på ett rullband, så blir lönen densamma. Enligt överenskommelse.
Poängen är: Det krävs så löjligt lite för att påverka en annan människas upplevelse av dagen. "Hur var det på jobbet idag?" - det kan vara just din vänliga blick, din ursäkt eller din kommentar som gör skillnad mellan att personen svarar: "Den var åt helvete" och "den var bra". Tänk att du har till uppgift att göra någon person lite extra glad varje dag! ♥