amandalott

 

Jag har bloggat länge nu och vet vad det innebär. Ibland får man konstiga kommentarer, elaka kommentarer, många kommentarer eller ibland inga alls. Vissa gillar det man skriver, andra gillar det inte. Min blogg har aldrig varit lösenordsskyddad eftersom jag vill att alla ska kunna ta del av det jag skriver. Nu har det dock framkommit att det jag skriver sprids, lite för mycket. Självklart är det så att det jag skriver är självvalt, jag har valt att dela med mig. Men om man inte tycker som jag eller inte uppskattar min blogg, så finns det ju annat att läsa. Läser man för att sitta och irritera sig och dessutom sprida dåligt rykte får man nog istället börja fundera över sitt eget liv.

 

 

Det här har jag skrivit många gånger, men tydligen så behöver jag skriva det igen: Det är stor skillnad på personligt och privat. Det som skrivs i bloggen är bilder blandat med text i olika kategorier valda ur min vardag. Jag har valt att skriva om min sjukdom och andra problem, men det finns väldigt mycket som jag inte talat om. Det händer väldigt mycket utanför bloggen som jag aldrig ens nämnt. 

 

 

Jag har nämligen fått reda på att vissa personer funderar över varför jag pluggar när jag är 25 år. Man borde tydligen jobba då. Absolut, om man vill.  Mina anledningar är många. Jag har varit fysiskt sjuk länge, jag har varit psykiskt sjuk länge, jag ser mina distansstudier som en påfart till "riktiga arbetslivet" och en chans för mig att komma igång. Det är ganska slappt att studera på distans, det tänker jag inte sticka under stolen med, och det är lite därför jag gör det. Jag har problem med koncentrationen och blir ofta trött, min medicin är inte stabil ännu och jag har ofta svårt att sova. Då är det skönt att vara hemma. Jag får tid över till min underbara hund, och jag får mycket tid över att njuta av livet. Jag är nämligen värd det, och kanske att jag berättar varför en vacker dag.

 

 

Lite jobbigt att höra att jag njuter av livet, kanske? Nu talar jag till de personer som det handlar om, och ni vet helt säkert vilka ni är. Ni andra fina, underbara vänner, familj och följare som stöttar mig, tror på mig och verkligen bryr er - ni betyder allt och kan hoppa över det här inlägget. Det verkar faktiskt vara så att andra människor har mer problem med mitt liv än vad jag själv har. Jag ser framemot att börja jobba när vi flyttat till Örebro, men jag tänker inte ha bråttom. Jag betalar allt jag ska, jag gör allt jag ska och får bättre och bättre självförtroende. Jag har arbetat sedan grundskolan, till och med dubbelt under gymnasietiden, så att ha ett uppehåll och istället skaffa sig ytterligare erfarenheter till sitt CV ser jag inte som särskilt konstigt. 

 

 

Det händer saker i livet ibland som man inte är beredd på. Det händer i allas liv. Nu råkar jag älska att blogga och har valt att dela med mig av valda delar. Men herregud - är man så sysslolös att man orkar irritera sig och ifrågasätta andra människors liv betyder det inget annat än att man tvivlar på sitt eget. Att man är tvungen att trycka ner andra för att lyfta sig själv. Riktigt omoget och ingen superbra marknadsföring av sig själv, om vi nu ska tala om hur vi ser på varandra. Jag är så otroligt glad och stolt över att jag rest mig upp igen efter allt jag gått igenom! Att jag börjar komma på banan igen, att jag pluggar något jag tycker är roligt, att jag får livet att gå runt. Dessutom har jag världens bästa kille, hund och en underbar familj. Så - till er som stör er på att Amanda är 25 år och studerar på distans: Prova själva, det är jättehärligt! Jag kunde varit död, men jag lever och tar tillvara på alla fina stunder i livet.  Framför allt försöker jag att inte lägga någon energi alls på människor som inte förtjänar det.

 

 

Frågor på det?