amandalott

 

 

I mitt senaste inlägg nämnde jag något om tandvärk, inte sant? Att jag hade så ont att jag inte ville åka ut till pappa på Lidingö som bestämt? Ja. Den dagen var jag lycklig. Natten mellan lördag till söndag var den värsta natten i hela mitt liv. Dagarna är också plågsamma, men alltså den natten. Just den natten. 

 

 

Jag satt på sängkanten och tittade på klockan som tickade så irriterande och segt mitt framför näsan på mig. Det kändes som att den visat 02:25 i flera timmar. Jag hade sån smärta, kände pulsen i kinden, värken i munnen, brännande, svidande, bultande värk. Jag var kallsvettig, ledsen och kände mig så otroligt hjälplös men samtidigt fjantig. Folk dör, svälter ihjäl och blir av med sina hem i världen och här sitter jag i en fräsch stockholmslägenhet med tak över huvudet och mat i kylskåpet och gnäller över en tand. Men det var vidrigt. Så vidrigt. Och då har jag ändå opererat magen, klämt fingrarna i en dörr och vridigt mig många nätter av ryggsmärta. 

 

 

Jag har helt enkelt en tand längst in på vänster sida nertill som precis sett dagens ljus. Eller min mun. Den är bara framme till hälften och vad jag kan se ser ingenting konstigt ut. Så jag undrar hur denna vita, fina, lilla lilla tandjävel kan ge mig ett sådant helvete? Enligt tjejen i andra änden av tråden (som för övrigt var tandsköterska och lät som 18 år) var detta heeeelt normalt. Som vanligt alltså. Allt är så normalt hela tiden. Just nu känns det okej. Värken kommer och går. I övrigt ser dagens to do-lista ut som följer: